Vi börjar "komma in" i livet här i Schweiz även om vi tycker att det ibland är lite väl krångligt och byråkratiskt. Vi har kundkort på Coop och Migros och har lärt känna lite folk här. Om en månad flyttar vi till en större lägenhet som vi får inreda med egna möbler (IKEA, here we come).
För en månad sedan åkte jag hem från Sverige. Då var jag utmattad av allt som hade hänt med pappa (det här). Här kan jag "koppla av" ifrån det lite mer, men då och då smyger det hela sig på mig och det händer att jag gråter. T.ex. när jag tänker på att pappa fick en ny cykel i våras - hans allra första helt nya cykel - en cykel som han kanske aldrig mer kan cykla på.Hur som helst gör pappa framsteg i rehabiliteringen. Han försöker att prata och skriva, han kan sitta upp och han har vi några tillfällen rört på vänster arm och ben. Det är så klart svårt för mig att få en ordentlig bild av hur det går för honom när all information är andrahandsinformation hemifrån, men det verkar i alla fall som att det går åt rätt håll. Om knappt tre månader åker vi till Falun och då får jag med egna ögon se hur det är med honom. Förhoppningsvis har han gjort stora framsteg tills dess.
Tack till alla er som tänker på och ber för min pappa.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar