skip to main |
skip to sidebar
Påsken är kristendomens viktigaste högtid. Ändå är det julen som folk i allmänhet firar mest. Igår lyssnade vi på radion och någon gång under dagen intervjuades en konstnär som tyckte att påsken borde avskaffas eftersom den ligger så kasst i tiden. Mellan vinter och vår då vädret är tråkigt och det inte finns något roligt att göra. (Eftersom jag inte är bra på att komma ihåg exakta ordalydelser är detta mer andemeningen i det hon sa.) Vilket tunt argument! När hon sedan sa att de högtider vi borde koncentrera oss på är jul och midsommar höll jag på att bita mig i tungan - midsommar är verkligen inte någon garanti för vackert och skönt väder. Nej, då föredrar jag nog en vacker vårvinterdag runt påsk i Norrbotten framför regn och rusk en midsommaraftom i Stockholmstrakten.
Det viktigaste med påsken är hur som helst varken vädret eller antalet röda dagar utan anledningen till att vi över huvud taget har påsken inskriven i våra almanackor: Jesus dog för vår skull på långfredagen. Han offrade sitt liv för att vi ska kunna möta Gud. Och inte nog med det, tre dagar senare, på Påskdagen, återuppstod han! Han visade att döden inte är slutet, vare sig för honom själv eller för oss. Därför firar vi påsk, oavsett om det är i snöslask eller sol. Vi firar uppståndelsen och hoppet som den medför för oss.
Jag tycker om både midsommar och jul och vill inte vara utan någon av dem. Julen är en härlig familjehögtid och midsommar något trevligt att se fram emot innan sommaren tar riktig fart, men påsken är den högtid som betyder mest för mig som kristen och jag vill fortsätta att fira den. Bakom ägg och godis finns det så mycket mer - hela kristendomens kärna - och det är vad jag vill återupptäcka och fira.
Glad påsk! Kristus är uppstånden!
I avsnitt 83 av Andra Avenyn kommer karaktären Håkon tillbaka, nyfrälst. Nästan det första han gör är att gå till en kyrka där han går fram till altaret för att sona sina synder.
Manusförfattarna har helt klart inte fattat det här med nåden. Vi behöver inte sona våra synder eftersom Jesus redan har tagit hand om det då han dog för dem. Jesus har sonat våra synder! Det vi behöver göra i gengäld är att ta emot Jesus i våra hjärtan och erkänna att han är den som har räddat oss. Men vi varken behöver eller ens kan sona våra synder själva inför Gud.
Vad Håkon däremot kan göra är att be alla dem som han har behandlat illa om förlåtelse för vad han har gjort och i möjligaste mån gottgöra dem, precis som Sackaios gjorde (Luk 19:1-10).
Läs t.ex. Rom 5:12-21, 6:11 eller varför inte ett helt evangelium?
Nu har jag lyssnat på min nya skiva om och om igen hela dagen. Vanligtivis är jag inte så bra på att lyssna på texterna till sånger - det är först efter lång tid som jag brukar börja ha koll på vad musiken jag lyssnar på handlar om egentligen. Hur som helst är det en text på den nya skivan som jag har "hört", och jag vet att den i mångt och mycket stämmer väl in på mig.
Vad är det jag är rädd för när det handlar om att tala om Jesus för andra? Ärligt talat tror jag att jag är rädd för att göra bort mig, att bli betraktad som en knäppgök. Rädslan är större än min vilja att berätta för mina vänner om den ende som ger evigt liv.
Jesus, hjälp mig att vara frimodig, att lyssna på vad Du vill säga mina vänner och att förstå att det Du vill ge är så mycket mer värt än andras åsikter om mig.
Något som jag har funderat lite på under den senaste tiden när jag, för att få upp siffertalet på min stegräknare, har gått hit och dit här i Uppsala är det där med att gå en extra mil (Matt 5:41).
Jag växte upp på landet där bussförbindelserna till "stan" inte direkt var användbara förutom när man åkte till skolan. Med andra ord var mina syskon och jag hänvisade till våra föräldrar, som ställde upp och skjutsade oss när det behövdes. Visst, detta innebar att vi inte kunde leka med kompisar varje dag efter skolan, men å andra sidan fick vi bra motion under sommarhalvåren när vi kunde cykla för egen maskin.
Eftersom vi var de som oftast bodde längst bort från "stan" var det också naturligt att våra vänner fick åka med i mån av plats när vi skulle hem. Däremot, till min mammas stora förtret, hände det ibland att våra kompisars föräldrar lät oss åka med - men bara hem till sig själva. Sedan fick mamma eller pappa vackert komma och hämta oss. Detta hände inte så ofta - många gånger fick vi faktiskt skjuts hela vägen hem, men just det där att en del föräldrar lät sina barn åka med oss flera gånger och inte en enda gång kunde köra oss hela vägen hem gjorde i alla fall min mamma ledsen.
Här i Uppsala har jag ett fåtal bekanta som har bil, resten tar sig fram på cykel, utan problem, året runt. När jag någon gång ibland får tillfälle att åka med någon som faktiskt har bil kan jag märka att mentaliteten kring det här med att skjutsa andra skiljer sig mycket från person till person. Många kör utan att knorra en liten omväg för att någon ska kunna komma hem enkelt och smidigt. Andra använder premissen att "du får åka med, men jag tänker inte ta någon som helst avstickare, så du får vackert kliva av där du tycker att det passar dig bäst längs min egen resväg". För mig är det senare resonemanget mycket svårt att förstå - i min värld "kör man den extra milen".
Men, som med allt annat så finns det så klart en massa saker som jag gör (eller inte gör), som andra tycker är obegripliga. Så frågan jag borde fundera på under mina promenader är vilken bjälke jag ska ut ur mitt eget öga innan jag gnäller på mina vänner och bekanta (Matt 7:3-5). Det är ju ändå bara en liten flisa att de inte tycker som jag, när det kommer till att skjutsa andra med bilen.
