Inför utsikten att bli hemmafru

Vi ska flytta till Schweiz eftersom min man har fått en post doc-tjänst där i två år. Det är alltså inte jag som (äntligen) tar ett karriärskliv, utan min man. En oundviklig fråga, som i stort sett alla som får veta att vi ska flytta ställer, är vad jag ska göra där: hur ser arbetsmarknaden ut för mig och vilka möjligheter har jag att få biotech-jobb.

Efter att ha fått dessa frågor tiotals gånger under de senaste två veckorna har jag börjat fundera lite på vilken sorts feminist jag är (om jag över huvud taget kan klassas som en sådan). Jag tycker självklart att man ska få lika mycket betalt för samma jobb oavsett om man är man eller kvinna och jag tycker att det är jättebra (och viktigt) att både mamman och pappan kan dela på föräldraledigheten. Samtidigt tycker jag inte att det är något fel med att kvinnor, som vill, är hemma med eventuella barn längre tid än männen om det är en lösning som passar just den familjen bäst. Givetvis är det omvända, att mannen är hemma mer, precis lika bra! Det jag tycker är ett problem i Sverige är att det ska vara så jämlikt här att det i slutändan blir svårt för familjen att själv välja hur man vill ha det!

Kanske min syn på det hela till viss del grundar sig på min syn på ekonomi. Jag och min man har delad ekonomi. Våra inkomster kommer in på ett konto, sedan betalar vi alla räkningar från samma konto för att när allt är betalt och klart dela på det som är kvar till varsitt eget konto. Vi gör alltså inte som många andra gör, delar på utgifterna och betalar med våra "egna" pengar. Summan av kardemumman är att det inte spelar så stor roll hur mycket vi tjänar var för sig utan det är vår gemensamma inkomst som räknas. Med andra ord spelar det inte så stor roll, rent ekonomiskt, vem som har kommit längst karriärsmässigt - vi har lika mycket var att leva på ändå. I förlängningen betyder detta också att det inte spelar någon roll vem av oss som skulle "förlora" i lön på att vara föräldraledig. Så länge en av oss har en bra löneutveckling gynnar det oss båda.

När vi nu flyttar till Schweiz, som enligt vad jag har förstått är ett land där jämlikheten inte på långa vägar har kommit lika långt som i Sverige, kommer jag, i alla fall till att börja med, att vara hemmafru. Detta har flera fördelar för oss. T.ex. är det bra att en av oss inte behöver kasta sig in i ett nytt arbete direkt. Det räcker ju att allt annat är nytt och det kan vara bra att en av oss kan få vardagen att fungera när den andre jobbar. I vårt fall är det ju min man som har fått ett jobb så därför faller det sig naturligt att jag stannar hemma. Självklart kommer jag att jobba om jag får möjlighet, men jag kan (ve och fasa enligt en del) faktiskt tänka mig att vara hemmafru!

Kanske är åren i Schweiz min enda rättvisa chans att pröva på att vara hemmafru. Dels kommer vi alltså att bo i ett land där det finns en hel drös sådana så jag kommer förmodligen inte att vara ensam i den situationen (som man lätt skulle bli i Sverige), dels är det socialt accepterat på ett helt annat sätt än i Sverige. Här tenderar vi faktiskt att se ner på dem som av en eller annan anledning inte arbetar utan är "hemmafruar" (i Sverige är det dessutom mycket svårt att vara hemmafru - eller hemmaman för den delen - rent ekonomiskt). Det jag har framför mig är med andra ord en unik möjlighet att pröva på något som jag kanske aldrig skulle kunna uppleva annars. Om det inte passar mig så kommer vi ju tillbaka till Sverige om två år och då får jag ju på gott och ont anpassa mig efter den jämställda modellen här istället.

Till sist till frågan om vad som är bäst, föräldravänlighet eller barnvänlighet? En sund balans däremellan är nog att föredra och där har varken Sverige eller Schweiz kommit i mål ännu, även om Sverige kanske har kommit lite längre...

Hur det än blir för oss under de närmsta åren ser jag fram emot erfarenheten att bo i ett annat land. Oavsett om min status kommer att vara hemmafru eller inte...