Att tappa det extra kilot...

... är inte lätt i en värld full av kakor, chips och godsaker. Jag tror att jag måste gå förbi ICA på vägen hem och köpa lite lösgodis som tröst...

Strumpor som försvinner i tvätten...

... har jag aldrig, vad jag minns, varit med om.

Ville bara tala om det.

Vikten av vänner

Vår vänner är något av det viktigaste vi har. Tid är en bristvara. För att bevara och utveckla vänskaper behövs tid. Hur får man ihop det?

Med tre månader kvar i Sverige funderar jag på hur jag ska hinna träffa och umgås med alla de vänner och bekanta som jag vill träffa och umgås med innan vi flyttar utomlands. Redan nu har jag någonting inbokat varje helg fram tills vi åker. Min man har ett lite lugnare helgschema, men å andra sidan ska han finslipa sin avhandling och skriva en artikel så han har fullt upp han med.

Med detta som bakgrund har jag börjat fundera på vilka som är mina vänner och bekanta. Kan man rangordna och sortera sina vänner? Nej, det låter ju inte så bra. Men hur ska man göra då?

Det finns kanske trots allt "olika sorters" vänner. Dels har vi dem som man träffar regelbundet: i skolan, när man pluggar eller på jobbet; i kören, orkestern eller föreningen. Dem är det lätt att hinna med. Eftersom man träffas dagligen eller i alla fall varje vecka kan man enkelt planera in saker att göra tillsammans på fritiden om man vill.

Dels har vi dem som man tidigare träffade regelbundet. Nu börjar det redan bli svårare eftersom den här kategorin av vänner kräver lite mer. För att kunna träffas måste man antingen råka springa på varandra eller ringa och boka in en middag eller ett biobesök.

Till sist har vi dem som man en gång umgicks flitigt med men numer nästan aldrig träffar eller pratar med - fast man egentligen skulle vilja. Den här kategorin skickar man kanske ett mejl till en gång om året eller så.

Helt krasst är det väl så att man inte kan ha så många nära vänner samtidigt eftersom tiden helt enkelt inte räcker till. Den som var min "bästa vän" för tio år sedan kanske har fått lämna plats för någon annan nu, beroende på yttre omständigheter som bostadsort och liknande.

Det fantastiska med en del vänner är att man kan plocka upp tråden igen efter lång tid utan att det känns som att någon tid har passerat. Det sorgliga är att andra vänner har man helt plötsligt ingenting att prata om tillsammans med, eftersom man har kommit så långt ifrån varandra.

Kanske måste jag helt enkelt acceptera att min vänskapskrets ständigt förändras, samtidigt som jag gläder mig åt de vänner jag har som jag alltid kan plocka upp tråden med, oavsett hur mycket vatten som har flutit under broarna.

Inför utsikten att bli hemmafru

Vi ska flytta till Schweiz eftersom min man har fått en post doc-tjänst där i två år. Det är alltså inte jag som (äntligen) tar ett karriärskliv, utan min man. En oundviklig fråga, som i stort sett alla som får veta att vi ska flytta ställer, är vad jag ska göra där: hur ser arbetsmarknaden ut för mig och vilka möjligheter har jag att få biotech-jobb.

Efter att ha fått dessa frågor tiotals gånger under de senaste två veckorna har jag börjat fundera lite på vilken sorts feminist jag är (om jag över huvud taget kan klassas som en sådan). Jag tycker självklart att man ska få lika mycket betalt för samma jobb oavsett om man är man eller kvinna och jag tycker att det är jättebra (och viktigt) att både mamman och pappan kan dela på föräldraledigheten. Samtidigt tycker jag inte att det är något fel med att kvinnor, som vill, är hemma med eventuella barn längre tid än männen om det är en lösning som passar just den familjen bäst. Givetvis är det omvända, att mannen är hemma mer, precis lika bra! Det jag tycker är ett problem i Sverige är att det ska vara så jämlikt här att det i slutändan blir svårt för familjen att själv välja hur man vill ha det!

Kanske min syn på det hela till viss del grundar sig på min syn på ekonomi. Jag och min man har delad ekonomi. Våra inkomster kommer in på ett konto, sedan betalar vi alla räkningar från samma konto för att när allt är betalt och klart dela på det som är kvar till varsitt eget konto. Vi gör alltså inte som många andra gör, delar på utgifterna och betalar med våra "egna" pengar. Summan av kardemumman är att det inte spelar så stor roll hur mycket vi tjänar var för sig utan det är vår gemensamma inkomst som räknas. Med andra ord spelar det inte så stor roll, rent ekonomiskt, vem som har kommit längst karriärsmässigt - vi har lika mycket var att leva på ändå. I förlängningen betyder detta också att det inte spelar någon roll vem av oss som skulle "förlora" i lön på att vara föräldraledig. Så länge en av oss har en bra löneutveckling gynnar det oss båda.

När vi nu flyttar till Schweiz, som enligt vad jag har förstått är ett land där jämlikheten inte på långa vägar har kommit lika långt som i Sverige, kommer jag, i alla fall till att börja med, att vara hemmafru. Detta har flera fördelar för oss. T.ex. är det bra att en av oss inte behöver kasta sig in i ett nytt arbete direkt. Det räcker ju att allt annat är nytt och det kan vara bra att en av oss kan få vardagen att fungera när den andre jobbar. I vårt fall är det ju min man som har fått ett jobb så därför faller det sig naturligt att jag stannar hemma. Självklart kommer jag att jobba om jag får möjlighet, men jag kan (ve och fasa enligt en del) faktiskt tänka mig att vara hemmafru!

Kanske är åren i Schweiz min enda rättvisa chans att pröva på att vara hemmafru. Dels kommer vi alltså att bo i ett land där det finns en hel drös sådana så jag kommer förmodligen inte att vara ensam i den situationen (som man lätt skulle bli i Sverige), dels är det socialt accepterat på ett helt annat sätt än i Sverige. Här tenderar vi faktiskt att se ner på dem som av en eller annan anledning inte arbetar utan är "hemmafruar" (i Sverige är det dessutom mycket svårt att vara hemmafru - eller hemmaman för den delen - rent ekonomiskt). Det jag har framför mig är med andra ord en unik möjlighet att pröva på något som jag kanske aldrig skulle kunna uppleva annars. Om det inte passar mig så kommer vi ju tillbaka till Sverige om två år och då får jag ju på gott och ont anpassa mig efter den jämställda modellen här istället.

Till sist till frågan om vad som är bäst, föräldravänlighet eller barnvänlighet? En sund balans däremellan är nog att föredra och där har varken Sverige eller Schweiz kommit i mål ännu, även om Sverige kanske har kommit lite längre...

Hur det än blir för oss under de närmsta åren ser jag fram emot erfarenheten att bo i ett annat land. Oavsett om min status kommer att vara hemmafru eller inte...

Saker som kan vara bra att veta när man ska flytta till Schweiz - och som jag inte vet ännu!!!

Okej, jag vet. Vi har bara vetat om att vi ska flytta till Schweiz i 1½ vecka nu, men gissa om det är svårt att tänka på annat. Det är så mycket som vi inte vet hur man ska göra!

T.ex. läste jag på en annan blogg att det svenska körkortet bara är giltigt i ett år i Schweiz! Vi ska ju bo där i två år, betyder det att vi måste skaffa Schweiziska körkort och att vi blir av med våra fina svenska???

Sedan är det det här med elen. Jag har listat ut att de har samma spänning och frekvens på elen där som vi har i Sverige. Men passar våra kontakter i deras vägguttag? Jag vill ju ha med mig symaskin, assistent, fön och strykjärn (så att min man kan stryka sina skjortor - något som jag verkligen inte gör åt honom). Kommer det att fungera att plugga in allt detta utan problem?

För att vi ska kunna skriva oss i Schweiz måste vi ha ett vigselbevis att visa upp. Inget problem tänkte jag först, men sedan insåg jag att det kanske måste vara ett vigselbevis på tyska, franska eller italienska som är de officiella språken i Schweiz. Hur ordnar man det på bästa sätt?

Till slut är det ju en massa saker att tänka på innan man flyttar utomlands. Är alla elavtal, prenumerationer och andra saker som ska betalas regelbundet, avbeställda?

Nu är det drygt tre månader kvar tills vi ska flytta och jag är redan helt nervös över allt som ska ordnas. Men det löser sig väl så småningom kan man hoppas...

Att gå den extra milen

Något som jag har funderat lite på under den senaste tiden när jag, för att få upp siffertalet på min stegräknare, har gått hit och dit här i Uppsala är det där med att gå en extra mil (Matt 5:41).

Jag växte upp på landet där bussförbindelserna till "stan" inte direkt var användbara förutom när man åkte till skolan. Med andra ord var mina syskon och jag hänvisade till våra föräldrar, som ställde upp och skjutsade oss när det behövdes. Visst, detta innebar att vi inte kunde leka med kompisar varje dag efter skolan, men å andra sidan fick vi bra motion under sommarhalvåren när vi kunde cykla för egen maskin.

Eftersom vi var de som oftast bodde längst bort från "stan" var det också naturligt att våra vänner fick åka med i mån av plats när vi skulle hem. Däremot, till min mammas stora förtret, hände det ibland att våra kompisars föräldrar lät oss åka med - men bara hem till sig själva. Sedan fick mamma eller pappa vackert komma och hämta oss. Detta hände inte så ofta - många gånger fick vi faktiskt skjuts hela vägen hem, men just det där att en del föräldrar lät sina barn åka med oss flera gånger och inte en enda gång kunde köra oss hela vägen hem gjorde i alla fall min mamma ledsen.

Här i Uppsala har jag ett fåtal bekanta som har bil, resten tar sig fram på cykel, utan problem, året runt. När jag någon gång ibland får tillfälle att åka med någon som faktiskt har bil kan jag märka att mentaliteten kring det här med att skjutsa andra skiljer sig mycket från person till person. Många kör utan att knorra en liten omväg för att någon ska kunna komma hem enkelt och smidigt. Andra använder premissen att "du får åka med, men jag tänker inte ta någon som helst avstickare, så du får vackert kliva av där du tycker att det passar dig bäst längs min egen resväg". För mig är det senare resonemanget mycket svårt att förstå - i min värld "kör man den extra milen".

Men, som med allt annat så finns det så klart en massa saker som jag gör (eller inte gör), som andra tycker är obegripliga. Så frågan jag borde fundera på under mina promenader är vilken bjälke jag ska ut ur mitt eget öga innan jag gnäller på mina vänner och bekanta (Matt 7:3-5). Det är ju ändå bara en liten flisa att de inte tycker som jag, när det kommer till att skjutsa andra med bilen.

Till att börja med...

Ja, jag hade egentligen inte tänkt att jag skulle bli en bloggare, men efter att ha kollat på några andra bloggar blev jag lite inspirerad och tänkte att jag i alla fall kan pröva lite. Nu är det ju så att jag och min man kommer att flytta till Schweiz någon gång i sommar, och då kan det vara trevligt med en blogg som vänner och bekanta (och alla andra på köpet) kan läsa. Dessutom har vi precis köpt en digitalkamera så jag kommer till och med att kunna lägga ut bilder så småningom (jag måste bara ta tag i att lära mig hur det fungerar först).

Till att börja med får det räcka så här. Någonstans måste man ju börja och nu har jag gjort det i alla fall. Så småningom kommer det kanske till och med vara lite roligt att läsa den här bloggen... :-)

That's all folks - och på återseende!